EDU konferens

Ämnesspråk i olika naturvetenskapliga ämnen

Tomas Persson Uppsala universitet

I undersökningar av ämnesspråk kan man ibland identifiera språkliga drag som verkar påverka exempelvis en elevs lösningsförmåga positivt eller negativt. Man kan då dra slutsatsen att man därför bör undvika att använda vissa språkliga drag i texter riktade till elever. Men har man synsättet att ett naturvetenskapligt ämnesspråk är en del av naturvetenskapen, blir snarare slutsatsen att man bör fokusera på själva ämnesspråket, inte att försöka ta bort det. Språket inte bara blir utan är en del av ämnet och att kunna ämnesspråket blir följaktligen en del av ämneskunskapen. Därför måste eleven tidigare dels ha fått möjlighet att möta detta ämnesspråk, dels fått möta det på adekvat nivå för att kunna klara av att lösa uppgifter. Att lära sig naturvetenskap innebär därför också att lära sig att förstå, tala och skriva naturvetenskapens språk.

Eftersom texter som är skrivna med ett mer akademiskt språkbruk är uppbyggda på ett sätt som skiljer sig från det språkbruk som elever redan känner till från vardagen, blir förmågan att kunna förstå sådana texter något som påverkar elevens lärande. En elev som inte fått möta och lära sig tolka olika språkbruk som skiljer sig från hur språket används i vardagen möter alltså inte bara hinder i den aktuella lärsituationen, utan kan även därigenom få sina framtida valmöjligheter begränsade.

Vissa språkliga drag är mer allmänt förekommande i det naturvetenskapliga språket även om de naturligtvis även förekommer i vardagligt språk. Till mer krävande språkliga drag hör ett frekvent användande av passiv form, vilket ”gömmer” den som utför handlingen och istället sätter fokus på själva handlingen, fenomenet eller resultatet. Detta bidrar till den koncentrerade, objektiva och auktoritära opersonliga stilen som kännetecknar naturvetenskapliga texter. Även användandet av bisatser anses vara en sådan mer krävande form av språkbruk.

Naturvetenskapliga texter innehåller ofta mycket information uttryckta med få ord. Det är vanligt i naturvetenskapligt språkbruk att sätta samma flera ord till ett ord, eller att genom nominalisering göra om verb och adjektiv till substantiv, vilket packar ihop informationen i texten. Detta skapar ofta långa ord, vilket har ett direkt samband med textens upplevda svårighetsgrad. De allra flesta tekniska termerna i naturvetenskap är därför substantiv, som dessutom ofta är abstraktioner, ord som också innehåller de processer och kvalitéer de härstammar ur. Naturvetenskapliga lärobokstexter har exempelvis visat sig innehålla fler abstrakta substantiv och färre konkreta substantiv än läroböcker i andra ämnen. Användandet av passiver och nominaliseringar medför även att ett naturvetenskapligt språk oftast undviker användandet av pronomen. Istället är komplexa substantivfraser, specialiserad vokabulär och kollokationer (ord som ofta förekommer tillsammans) vanliga företeelser i naturvetenskapligt språk.

Under detta pass kommer språkliga drag som kan sägas känneteckna ett naturvetenskapligt språk att presenteras och jämförelser med ett mer ”vardagligt” språkbruk att göras. Även några olika sätt att själv analysera texters läsbarhet med hjälp av dator presenteras. Utifrån aktuell forskning presenteras resultat som visar på skillnader och likheter mellan språkanvändning i de olika naturvetenskapliga ämnena och hur olika grupper av elever påverkas av denna språkanvändning. Här exemplifieras vad sådana forskningsresultat kan innebära för hur lärare i naturvetenskapliga ämnen kan arbeta. Det handlar inte om att byta yrkesroll till lärare i det svenska språket, utan om att med en egen ökad språklig medvetenhet om det naturvetenskapliga språkets sätt att uttrycka sig. En lärare som kan förklara för sina elever varför en text är skriven på ett visst sätt, och hur det innehållet kan uttryckas även på andra sätt, får fler didaktiska verktyg i sin verktygslåda. Till exempel för att hjälpa de elever som avskräcks av ett naturvetenskapligt språkbruk.

Ladda ned abstract  (PDF)